Ja, SFP är åter ett regeringsparti, men till vilket pris?
Jag har mina skäl att ägna den frågan vissa tankar.
Dels för att jag förra hösten kom ut med en bok ”Fyra år i opposition”, där jag med ett inifrånperspektiv beskriver vad som hände efter valet 2015 när SFP efter 36 års oavbruten regeringsmedverkan plötsligt stod i opposition. Och dels för att jag var med på ett hörn under regeringsförhandlingarna i Ständerhuset förra våren.
I diskussionen om SFP:s vara eller icke vara i den nuvarande blåkonservativa koalitionen har man ibland hänvisat till min bok. Man ser boken som ett avskräckande bevis på att opposition ska undvikas till varje pris.
En mer initierad läsare av boken vet ändå att jag såg oppositionstiden 2015-2019 i flera avseenden också som en nyttig tid för SFP. Det var på tiden att partiet fritt från regeringslojaliteter kunde vässa sitt tänkande och stärka sin identitet som politisk aktör.
Men, likväl delar jag uppfattningen om att SFP gör klokt i att undvika att som litet parti på nytt hamna i opposition.
Därför såg jag det som helt följdriktigt att SFP i våras tackade ja till regeringssonderaren Petteri Orpos invit till regeringsförhandlingar med den koalition han hade valt - med de fyra, Samlingspartiet, Sannfinländarna, SFP och KD. Den stora frågan under veckorna i Ständerhuset var om Sannfinländarna och SFP skulle rymmas i samma regering.
Högintressant var att den politiska veteranen, minister Pär Stenbäck (vi är inte släkt) i min bok klartänkt kunde förutse situationen. Då jag intervjuade honom på vårvintern 2022 sa han ”SFP blir antagligen tvunget att nästa gång ta ett eget beslut om man är med eller inte. SFP blir kanske erbjudet att vara med i en regering som har en politik som man själv tvivlar på. Frågan blir då, att tvingas detta liberala parti, SFP - där det finns många olika tänkesätt och många ganska opolitiska väljare - ta ställning till en mycket polariserande regering, som innehåller en ny hårdare populism med Halla-aho och Purra.”
Hur rätt fick han inte.
Sedan Ständerhusveckorna i maj har det varit många turer där SFP:s regeringsmedverkan på riktigt hängt på ett hår. Själv hoppades jag att riksdagsgruppen skulle ha hoppat av tåget efter ”specialveckan” i Ständerhuset då Sannfinländarna krävde att alla andra förhandlingar tog paus och att man enbart skulle slå fast linjen gällande de största tvistefrågorna migrationen och klimatet.
Min egen slusats byggde på att invandringspolitiken innehöll sådant som aldrig borde ha godkänts. Detta i kombination med att blivande statsministerpartiet förde en kallhamrad socialpolitik som var svår att rubba, även om den på vissa punkter modifierades inte minst tack vare SFP:s insatser.
Med facit på hand vet vi att SFP under sommaren har fått regeringspartierna att binda sig till ett ambitiöst antirasismprogram och att partiet fortsätter med tre ministrar i regeringen. Fältet är delat - en del tycker om det, andra inte. Helt klart är att intressebevakningen i Svenskfinland sköts bäst inifrån regeringen, jämfört med att sitta utanför. Men, det pris som betalas är att ett i grunden främlingsfientligt parti sitter på centralt höga poster både i regering och riksdag.
I diskussionen om SFP:s roll i regeringsspelet glömmer man lätt bort att partiets första prioritet efter riksdagsvalet i april var att landet skulle få en regeringskoalition med Samlingspartiet och SDP i tongivande roller. Av det blev dock inget.
Den politiskt turbulenta hösten och vintern som nu obönhörligt kommer får visa vad Orpos regering tål. Också hur nära eller långt borta vi står från ett eventuellt regeringsskifte. Jag dristar mig att tycka att vårt samhälle är värt en koalition av mera hållbar och human natur än den nuvarande.
